Lyssnar jag, hör jag livet flyständigt snabbare nu.
De lugna stegen bakom -
död, det är du.
Förr var du långt borta -
jag höll dig allför kär.
Nu, när jag inte längtar längre,
nu är du där.
Käre död, där finns i ditt väsen
något som tröstar milt:
vad frågar du efter om man vuxit stor
eller hela livet spillt!
Käre död, där finns i ditt väsen
något som renar klart:
det som er lika hos onda och goda
lägger du blott och bart.
Följ mig och låt mig hålla din hand,
det lugnar djupt och gott.
Det vackra gör du bärande stort,
det fula gör du smått.
Det är som du ville mig något.
En gåva vill du visst ha:
en underlig liten nyckel -
det lilla ordet ja.
Ja, ja, jag ville!
Ja, ja jag vill!
Min fromhet lägger jag ner för din fot -
så växer livet till.
Karin Boye er en fantastisk dikter. Hun levde og døde like inderlig som hun skrev. Eller var det motsatt. Dette diktet er del av en samling som ble utgitt etter at hun valgte å ikke leve lenger - i 1941. Hun har en voldsom bildebruk - men livet er jo voldsomt. Heldigvis ikke alltid, men stadig vekk. "De lugna stegen bakom" opplever jeg som ganske optimistisk. Tross alt.
Satser på det!
Dramatisk dikt, men med hennes liv som bakteppe så gir det jo mening. Hun var flink til å dikte!
SvarSlettNår det skjer dramatiske ting, er Karin Boye et godt valg i dikthyllen. Når høsten og vinteren kommer, blir det mer tid til diktbøkene :-)
SlettEt dikt med vakre og vemodige ord til ettertanke. Men optimistisk, ja, det syns jeg også. Nydelige bilder til.
SvarSlettTakk for det, Gerd Ellen. Jeg liker godt den siste linjen - som snur alt!
Slett"--så växer livet till " velger jeg å ta til meg :-)
SvarSlettAlt godt ønskes deg!
Takk, Villrose. Man krabber seg jo opp igjen. Stadig.
Slett